RSS

Månadsarkiv: november 2012

Ideelt – vilket vackert ord.

Jag menar inte estetiskt utan vad det beskriver, engagemang utan primär tanke på ersättning. Ideelt engagemang är när en människa väljer, att låta något som berör, leda till konkreta handlingar. Engagemanget kan omfatta olika lång tid och ta sig olika organisatoriska former.

Ibland försöker jag tänka tanken att ett samhälle, t. ex. Älvsbyn, skulle vara utan alla föreningar oavsett inriktning. Det låter sig inte göras åtminstone klarar jag inte av det. Den bild som framträder känns skrämmande. När idrott och spel är en passion tänk om idrottsföreningarna inte fanns. Eller när frågor om rötter och släktled är angelägna, fantastiskt att det finns en forskarförening. Ibland innehåller livet begränsningar. Då finns det alltid någon som delar livsbetingelserna och kan stötta och driva angelägna frågor. Det finns alltid någon förening, buren av engagerade människor, som kan möta mitt behov.

1992 visade det sig att Älvsbyn var den mest föreningstäta kommunen, per capita räkna,t i hela Sverige. Det finns inget egenvärde i att vara sverigebäst. Men däremot belyser det ett stort engagemang av berörda människor.

Engagemanget har ofta organiserats i föreningens form. Strukturen har funnits i 150 år. En del samhällsforskare menar att formen förening inte lever mer än 150 år. Kanske är det därför många föreningar upplever en kris i själva rekryteringen av människor till formen. Ofta med en suck ”det är ingen som vill engagera sig längre”. Visst. Föreningsformen har fått utmanare i twitter och facebookgrupper, Men det är få former som möjliggör både engagemang och demokratisk ansvar på samma gång.

För en tid sedan läste jag en undersökning, må vara att det var en ögonblicksbild, över ideellt enagagemang. Där visade det sig att unga 16-29 år är mycket intresserade av att engagera sig.

Nu är formern för engagemanget kanske något underordnat. Det viktiga är att låta det som berör/engagerar leda till handling. För det ett samhälle utan engarerade människor känns kallt.

Trevlig helg!

anders

 

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 november, 2012 i Okategoriserade

 

MOD – en välkommen ingrediens i samhället.

Vi lever i ett samhälle präglat av trygghetsnarkomani. Allt skall vara säkert. Senast är att mäta gravstenarna genom att trycka på dem för att se om de välter och kan skada någon. Detta har sin upprinnelse i att ett barn förolyckats på en kyrkogård. Med all respekt för den ofattbara tragedin men vi behöver reflektera kring utvecklingen.

Vi bygger upp säkerhetssystem så att inget kan hända. Och när det ofattbara händer behöver det alltid finnas någon skyldig att anklaga. Ju fler lagar och förordningar vi skapar desto fler ansvariga. Men vi glömmer ibland bort egenansvaret. Det finns också något konstitutionellt hos människa att vilja ta risker. Tänja på gränserna. Bröderna Wright hade aldrig kommit fram om de inte vågat. Kanske hämas entreprenörksapet av trygghetsberoendet.

I stället byggs det en industri präglat av ”kicksökande” i alla dess former.

En annan sida av detta är avsaknade av MOD. Mod innebär inte att rädslan och otryggheten är bortblåsta. Man kan inte vara modig om man inte är rädd, säger Mofasa i ”Lejonkungen”.

Jag hörde för en tid sedan om mod. När rånet på Handelsbanken i Älvsbyn ägde rum var det hyresgäster som fotagraferade förrövarna på ett sådant sätt att det var till hjälp för polisen. Ett litet vardagsexempel på stort mod. Jag tänker också på den äldre damen som med paraplyet i högsta hugg talade om för en biffig högerextrimist att detta är inte rätt. Kanske minns ni filmklippet. Båda aggerandena innebar risker men situationen krävde det.

Nu menar jag inte att vi skall söka upp situationer för att bevisa mod. Sådant kan bara bli dumdristigt. Nej situationerna är mycket närmare. Det handlar snarare om att stå upp för de människor som inte har någon röst. Att premiera goda samhällsbyggande krafter. Att säga nej till det som bryter ner människor och samhälle. Risken finns alltid att någon tycker mod är olämpligt. Men som sagt mod förutsätter ibland rädsla och otrygghet.

Kom ihåg, du är inte ensam.

Trevlig helg!

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 november, 2012 i Okategoriserade

 

Höghastighetssamhället

För en tid sedan lyssnade jag till en framtidsspanare, Ida Hult. Hon driver ett företag som specialserat sig på att läsa av träder. Forskning gick till så att en av hennes medarbetare flyttade in hos en familj för att undersöka ett visst område under en sexmånadersperiod. (Enkäter blir gärna en ögonblicksbild och svaren kan ibland bli något tillrättalagda).

Ett par saker presenterade henne vid föredraget.

  • Vi möts av 5000 kommersiella budskap varje dag.
  • Under en månad möter jag, ansikte mot ansikte, fler människor än farfars far gjorde under hela sitt liv.
  • På arbetsplatsen blir vi avbrutna var 3:e minut vilket leder till att arbetet tar 25% längre tid att slutföra.
  • De under 40 ”trycker in” 44 timmar aktivitet på 24. (Hur nu det går till, min kursivering)-

Det är inte utan att jag funderar över utvecklingen. Är den hälsosam?

Jag menar inte att vi skulle avstå från att flyga, för att det är ohälsosamt för människan att färdas över tidszoner, vilket  någon föreslagit. Men på något sätt utmanar dessa erfarenheter till reflektion. Undrar om avbrotten också gäller i skolan också?

En ledarkollega i hög chefsbefattning hade satt upp en skylt på dörren varje tisdagsmorgon ”Tid för reflektion”  08.00 – 10.00. Då gick det inte att nå honom. Idén är tänkvärd.  Kanske något att ta efter, inplanerad tid för reflektion. När, är kanske inte så viktigt, bara att det blir gjort och att det är regelbundet.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 november, 2012 i Okategoriserade

 

The Botten Is Nådd

Till alla som undra om jag tappat omdömet vill jag bara säga att rubriken är hämtad från en text av Timbuktu.

Jag gillar rubriken för den beskriver hur livet kan vara ibland. Så här i Allhelgonatid är det inte ovanligt att vara lite låg när man tänker på relationer som förlorats. En del förluster är färka och bränner mer. Andra har fått en mer accepterad plats i livet.

En av livets spelregler är ju att ju mer vi älskat ju mer saknar vi. Det omvända perspektivet känns inte så lockande.

Det är svårt att släppa taget om det som är viktigt i livet. Ofta för att vi är ovana eller rädda för smärtan.  Någon har formulerat det så att vi lever i ett ”painavoiding society”. Vägarna att dämpa tar sig ständigt nya former. Bara jag slipper smärtan. Att vara på botten är för ångestladdat. (Det viktigaste vi kan lära barnen är nog att lära sig hantera förluster redan tidigt i livet).

Varför? Kanske för att vi känner oss naken, oskyddad, sårbar. Att vara på botten utmanar sjävbilden. Särskilt om den formats av prestationskrav och duktighet.

Men, när vi är på botten har vi fast mark under fötterna. Där startar nya möjligheter. Val att göra. Förändringar. Val som gör att livet mognat något. Sundare förhållningssätt till prestation och duktighet. Fösiktig med att odla prestigen. Mer sann mot mig själv och den jag är. The botten is nådd, en möjlighet.

God helg!

Ps. Du är inte ensam.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 november, 2012 i Okategoriserade