Drömmar.

För ganska många år sedan hörde jag en ”lifestorry” om en grabb som skulle börja ettan.
Han var en mycket kreativ pojke som gärna vistades i garaget. Nu hade han drömt om att göra en kniv. Och nu fanns det möjlighet att förverkliga drömmen.
Nu var det bara det att skolan böjade. Första dagen, i årskurs ett. Upprop och allt som hör till det.
Grabben fanns inte där. Bänken var tom. Hela dagen.
När skoldagen var slut ringde pedagogen upp för att undersöka situationen.
– Jag kommer när jag är klar med kniven, sa han.
– Det blir bra, svarade pedagogen.
Ett par dagar senare började han ettan.
Det går att ha många synpunkter både på grabben och pedagogen och inte minst hemmet. En del av synpunkterna är säkert snusförnuftiga.
Skolans vikt undergrävs. Hemmet för svagt. Pedagogen för eftergiven.
Eller också bland det mest kloka som situationen krävde, lät grabben göra färdigt. Förverkliga drömmen. Hur som helst är storryn utmanande.
Jag besökte en niondeklass för en tid sedan. Där fanns också några pedagoger med. Jag minns inte ärendet bara att vi samtalade om drömmar som de hade. Särskilt de som de inte hade förverkligat.
Men på frågan om vad drömmer ni om, oavsett vad det kunde handla om, blev det ganska tyst. Min tanke var att det skulle sprudla av ouppfylda drömmar. Som bara väntade på att realiseras.
Men det vara ganska tyst. Jag blev lite beklämd. Hade drömmarna slocknat? Eller fanns det inga drömmar? Konstigt.
Har du också slutat drömma? Eller finns det projekt som väntar på att förverkligas.
Våga!
Det finns inget att förlora.
Christpher Reeve säger ”Först verkar drömmar omöjliga, sen osannolika och sen oundvikliga”.
Så fram för att damma av bortglömda drömmar och projekt.
Ett tips, skriv ner dem. Ibland måste de vänta en tid.
För det är nu vi lever.

Trevlig läsning.
Anders