I arbetet med att informera om tidiga tecken på drogmissbruk i en familj kommer jag ofta tillbaka till den inre parabolen. En känsla för att allt inte står rätt till. Kanske är det intuition det handlar om. I merparten av exemplen är det mamman som anar att det inte är som det borde vara. Pappan avfärdar ofta känslan.
Det finns givetvis pappor som anar, men de är betydligt färre. Oavsett vem, är det viktigt att lyssna till dessa känslor. I de allra flesta fallen är de riktiga och just ett tidigt tecken på att obehagliga förändringar sker.
Den här olikheten kan vara en källa till frustration för mannen, både i familjen och generellt. En känsla av underlägsenhet.
Ett exempel. När det skall fattas beslut i familjen sker det på två olika sett. Mannen grubblar mer, ställer upp för och emot kanske på papper. Sedan är han färdig med valet. Kvinnan däremot har en känsla för hur de skall göra och har fattat beslutet med hjärtat. Ofta går det fortare. Det är sådan upplevelser som får mannen att känna sig underlägsen. Trotts att han funderar över ett problem under en lång tid, kan han inte får någon rätsida på det vilket hans fru verkar kunna utan att ens funderat på det. Han kan inte lite på sitt intellekt på samma sätt som kvinnan litar på sina känslor. Eftersom han inte kan lita på sina egna känslor är han också misstänksam mot hennes intellekt. Denna misstro gör honom ännu mer osäker på sig själv.
Underlägsenheten, kanske ett starkt ord, visar sig också i det yttre. Om man ställer fram ett bröllopsfotografi och frågar kvinnan och mannen vem de titta på först svarar kvinnan bruden och mannen bruden. Brudgummen, mannen, kommer i andra hand. Det här är givetvis inte evidensbaserat snarare erfarenhetsbaserat. Men resultatet är åt samma håll, underlägsen kvinnan.
Nu finns det säkert läsare som tycker att detta inte är något nytt, kvinnan är före mannen. Må så vara. Men när bristen på förståelse och bejakandet av olikheter saknas uppstår problem.
I arbetet med mansbilder är detta angelägna frågor. Jag är övertygad om att där dessa olikheter inte beaktas löser mannen, om än oacceptabelt, spänningarna på andra sätt. Allt ifrån icke-engagemang till våld.
Återigen uppstår frågan, var finns vardagssamtalet om dessa frågor. Erfarenheten visar att behoven finns.
(Aptitretare: Nästa vecka ”att-göra-listan” som väntar hemma.)
Trevlig läsning.
Anders