Den inre parabolen

I arbetet med att informera om tidiga tecken på drogmissbruk i en familj kommer jag ofta tillbaka till den inre parabolen. En känsla för att allt inte står rätt till. Kanske är det intuition det handlar om. I merparten av exemplen är det mamman som anar att det inte är som det borde vara. Pappan avfärdar ofta känslan.
Det finns givetvis pappor som anar, men de är betydligt färre. Oavsett vem, är det viktigt att lyssna till dessa känslor. I de allra flesta fallen är de riktiga och just ett tidigt tecken på att obehagliga förändringar sker.
Den här olikheten kan vara en källa till frustration för mannen, både i familjen och generellt. En känsla av underlägsenhet.
Ett exempel. När det skall fattas beslut i familjen sker det på två olika sett. Mannen grubblar mer, ställer upp för och emot kanske på papper. Sedan är han färdig med valet. Kvinnan däremot har en känsla för hur de skall göra och har fattat beslutet med hjärtat. Ofta går det fortare. Det är sådan upplevelser som får mannen att känna sig underlägsen. Trotts att han funderar över ett problem under en lång tid, kan han inte får någon rätsida på det vilket hans fru verkar kunna utan att ens funderat på det. Han kan inte lite på sitt intellekt på samma sätt som kvinnan litar på sina känslor. Eftersom han inte kan lita på sina egna känslor är han också misstänksam mot hennes intellekt. Denna misstro gör honom ännu mer osäker på sig själv.
Underlägsenheten, kanske ett starkt ord, visar sig också i det yttre. Om man ställer fram ett bröllopsfotografi och frågar kvinnan och mannen vem de titta på först svarar kvinnan bruden och mannen bruden. Brudgummen, mannen, kommer i andra hand. Det här är givetvis inte evidensbaserat snarare erfarenhetsbaserat. Men resultatet är åt samma håll, underlägsen kvinnan.
Nu finns det säkert läsare som tycker att detta inte är något nytt, kvinnan är före mannen. Må så vara. Men när bristen på förståelse och bejakandet av olikheter saknas uppstår problem.
I arbetet med mansbilder är detta angelägna frågor. Jag är övertygad om att där dessa olikheter inte beaktas löser mannen, om än oacceptabelt, spänningarna på andra sätt. Allt ifrån icke-engagemang till våld.
Återigen uppstår frågan, var finns vardagssamtalet om dessa frågor. Erfarenheten visar att behoven finns.
(Aptitretare: Nästa vecka ”att-göra-listan” som väntar hemma.)

Trevlig läsning.
Anders

Annonser

 

”Normalstörda”

Jag har alltid uppskattat Glada Hudikteatern. Deras uppsättning av Elvis är fantastisk. Hela sammanhanget andas möjligheter även om det finns begränsningar. Per Johansson, ledaren, myntade begreppet, normalstörd.
Vid första anblicken är ordet lite provocerade i det att det beskriver oss alla i relation till de som har mer begränsningar. Men vid lite eftertanke lite befriande eftersom det hjälper att se på sig själv med lite distans och glimten i ögat.
Men jag vill ta detta lite djupare. Jag har under en längre tid arbetat med dysfunktionalitet och då i familjeperspektivet. Men också dess konsekvenser främst för barnen i dessa sammanhang.
Graden av dysfunktionalitet variera och där den är väl mest påtaglig vid missbrukssammanhang. Men den finns lite var stans. I dessa sammanhang är det inte ovanligt att barnen utvecklar olika roller för att överleva.
De utvecklar dessa roller för att skapa balans i familjen eftersom de vuxna inte erbjuder den trygghet som barnet behöver för att få vara barn och att sakta men säkert växa och mogna.
Det finns fem tydliga roller. Hjälten, räddaren, syndabocken, det osynliga barnet och clownen.
De olika rollerna har specifika drag. Hjälten realiserar de vuxnas drömmar och önskningar. Räddaren ser till att det fungerar i familjen. Syndabocken klär sig i rollen att vara anledningen till familjens problem. Det osynliga barnet finns genom att inte vara i vägen. Clownen skämtar bort allt.
Alla rollerna växer fram för att familjen skall fungera men de är onaturliga för barnen.
Barnen är inte riktigt sig själva, ja det förnekar det unika med dem. Det blir något av en ny identitet men den är inte dess sanna jag. Flera av dess känslor, främst ilska och vrede, stoppas undan. Kanske är det bara syndabocken, som ofta har ett destruktivt beteende, som visar dessa känslor. För att våga visa dessa känslor behöver barnen trygga vuxna omkring sig som säger att det är tillåtet att vara arg och jag älskar dig ändå.
De här överlevnadsstrategier som barnen lever är alltid där. I skolan, i leken, ja överallt. En utmanande fråga blir självklart i vilken mån och på vilket sätt det begränsar barnet att växa och mogna. Men också i lärandet.
Det här behöver inte nödvändigtvis bara gälla dagens barn. Det kan också gälla oss vuxna som ju också varit barn. Strategierna kan följa med upp i vuxen ålder
och skapa olika problem på olika sätt.
Men de behöver inte vara för alltid. De går att komma till rätta med. Oftast handlar det om att bli medveten om det och att få samtala om dem. I sig är det en spännande resa om än inte alltid utan tårar. Men det är värt resan.

Trevlig läsning
Anders

 

Var finns männen?

I en afrikansk by samlade byahövdingen alla män i stammen. Han var bekymrad över att det saknades män i stammen. De samlades i hans tält och samtalet började. Hövdingen frågade: Visst är det ni som bestämmer hemma? Och så utmanade han alla männen, -”ni som bestämmer hemma går ut genom den vänstra öppningen och ni som tycker att kvinnan bestämmer går ut genom den högra öppningen”.
Alla män gick ut genom den högra utom en.
Dagen därpå samlades alla igen. Hövdingen var ganska glad att det fanns en man i alla fall. Han frågade så mannen hur det var hemma hos honom eftersom han gick ut genom den vänstra öppningen. Mannen tittade lite förläget ner på jordgolvet och sa: Det sista frun sa innan jag gick var, ”Gör inte som majoriteten”.
”Har jag vad som krävs” var rubriken på förra veckans tankar. Det verkar vara en generell fråga som hälften av jorden befolkning ställer sig. Mer eller mindre medvetet, mer eller tydligt. Och hur frågan bemötts av omgivningen ser ut att i viss mån påverka hela livet.
Skrapar man ytterligare på ytan i manlighet och det maskulina ser det ut att finnas ytterligare en tretvinnad tråd. De må vara malplacerade, bortglömda eller missriktade, men i varje mans hjärta finns en vild längtan efter en strid att utkämpa, ett äventyr att uppleva och en skönhet att rädda.
Tråden finns i otaliga filmer genom åren, i grabbarnas lek osv.
Alla trådens tre trådar innehåller en portion av osäkerhet där resultatet och framgången inte är given. Men det är det som är tjusningen, själva utmaningen.
Man kan fråga sig om ”trygghetsnarkomanernas land” (David Eberhart) håller på att kväva dessa trådar och därmed flytta dem till ”nätet” eller adrenalinkickarnas övningar.
Finns det relevans i detta blir frågan osökt hur hanterar vi erfarenheterna av begränsningarna.
KKK. Kopiera, kompensera eller korrigera. Insikterna utmanar till reflektion. Men mer om det en annan ”Veckans tanke”.

Trevlig läsning
Anders

 

Har jag vad som krävs?

Jag har under en lång tid studerat, reflekterat och diskuterat manslighet och mansbild. Kvinnlighet och kvinnobild för den delen med. (Kvinnobild används det?).
Anledningarna är flerfaldiga. Egen skilsmässa, ”Älvsbymannen”, filmen Jägarna mm.
När det gäller ”älvsbymannen” är det kanske ”ingen rök utan eld” Men är det den allenarådande och är den eftersträvansvärd.
ROK:s (Kvinnojourernas riksorg.) ordförande sa för några år sedan att män inte är människor utan djur. Visst finns det beteenden som är låga och jag medger att jag känner mig lite provocerad av hennes uttalande.
Men var finns arenan, förutom bastun, jaktkojan, där sansade och ansvarfulla samtal förs? Finns det förresten intresse för detta? Relations-, jobb-, ja alla aspekter av livsförändringar har med sig frågor och tankar. Visst går det att arbeta sig igenom men det är inte allt. Arenan är ingen terapeutisk djupdykning utan helt enkelt samtal och reflektion.
Har jag vad som krävs? Frågan verkar vara generell för alla pojkar, män. Den visar sig i leken, tävlandet, i att vara häftigast. Den finns där inför nya jobbet, eller andra nya uppgifter. I relationer.
Jag har testat frågan, men då som ett påstående ”Du har vad som krävs” vid ett par tillfällen. Informellt. Ofta har samtalet visat på ett stukat självförtroende eller självbild. Det är inte ovanligt att det uppstått under uppväxtåren. När pojken testade vad som krävdes möttes han med ”Jag gör det så går det fortare”, ”då blir det rätt”. ”Högg du inte mer”. En suck: ”Vad skall det bli av dig?”
När allt han ville var att pröva om han hade det som krävdes. Se om det fanns där. Trygg i att någon, kanske pappan, tog emot, bildligt talat, ifall det inte höll. Hjälp med att hantera besvikelsen för att sedan försöka igen.
En del samtal har givit att dessa erfarenheter reducerat männen till en försiktighet som är onödig. Vi är ju barn till två föräldrar och de flesta av oss har begåvats med egna barn. Om inte annat så finns det barn i omgivningen. Och hur det än är så tar de efter på olika sätt. Det finns anledning till reflektion och kanske samtal för frågorna finns där.

Trevlig läsning
Anders

 

Kommunikation…

Kommunikation är ett spännande område. Att hålla ett föredrag, informera en grupp, instruera i idrott är alltid lika spännande. Goda föredrag, välformulerade och tydligt presenterade är en njutning medan det omvända är en plåga.
En form av kommunikation som kanske inte så ofta belyses är småpratet. Konsten att småprata.
Jag hade en god vän, död sedan många år, som var fantastiskt begåvad på detta. Det var en fröjd att se och höra hur hon kunde inleda och fortsätta ett samtal med vem som helst. På ett underbart sätt kunde hon hitta en öppningsfras som lade en grund för det fortsatta samtalet. Många gånger tänkte jag sådär vill jag också kunna samtala med människor.
I det högeffektiva samhället vi lever i kan småpratet värka onödigt. Det går bara en massa tid till ingen nytta. Nu finns det forskning även här som antyder ett tydligt samband mellan fika, småprat och ökad effektivitet på jobbet. Man blir både gladare och mer effektiv av småprat.
Med lite eftertanke visar det sig att de allra flesta kontakter mellan oss människor inleds med småprat. På jobbet, i butiken, på läktaren, i jobbintervjun. Korta möten som, genom småpratet, kanske utvecklats till livslånga relationer.
Att småprata är en konst och ofta tar det lite tid att lära sig. Först några ”hinder”.
Som så ofta kan förmågan att småprata bero på blygsel och dåligt självförtroende.
”Jag vet inte vad jag skall säga till folk jag inte känner”. ”Jag pratar inte med människor jag inte känner igen till utseende eftersom jag är så dålig på namn”.
”Jag är så ointressant så jag har inget att komma med”. ”Det är bara yta”.
Känner du igen dom. Jag gör det till en del.
De här ursäkterna behöver man inse och våga UTMANA.
Hur gör man då för att komma vidare.
ALLA människor är levade historier, de bär alltid på historier om sig själva och det är aldrig rättvist att jämföra sig med andra. Alla människor har något som är värt att bevara och återberätta.
Vidare läs böcker och tidningar, både skönlitteratur och facklitteratur, läs både dagspress och månadstidningar. Se på nyheter och lyssna på radio. Vad pratar människor om just nu?
Nästa steg är att hantera rädslan att misslyckas. Ofta är focus mer på hur vi ska framstå för den person vi pratar med. Efteråt grubblar vi på vilket intryck jag gjorde och självkritiken firar julafton. ”Hur såg jag ut i håret”? ”Pratade jag för mycket”? ”Skrattade jag på fel ställe”?
Följande kan kanske lindra oron.
Acceptera att det ät helt normalt att känna sig nervös och ängslig när du ställs inför att prata med människor du inte känner. Vidare ge dig själv lite tid att ”värma upp”. Lyssna på och känn av omgivningen och personen du pratar med. Ta ”time-out” om tillfälle ges. Toalettbesök för att ”fylla på” lagret av samtalspunkter. Erbjud mer kaffe, servett el.dy. Då får du tid att hämta dig.
Skippa spriten. Tunga lossnar kanske, för mycket. Och du tror väl inte att du blir smartare av spriten.
Att småprata är en konst som går att öva upp. Försök.
”Det är rätt få personer som har något riktigt nytt, originellt, banbrytande och fräscht i tankeväg att vidarebefordra till omvärlden. Vi andra går mest omkring och pratar till husbehov och låter munnen gå”. Tage Danielsson ”Grallimatik”-

Trevlig läsning
Anders