RSS

Månadsarkiv: september 2017

Har du vad som krävs?

Frågan i rubriken ter sig ganska allmän. Har du vad som krävs – det beror på vad du frågar om. Gäller det ett visst jobb är ju förutsättningarna beskrivna i jobbpresentationen. Eventuella tidigare erfarenheter meriterar. Med den hjälpen går det hyggligt att avgöra vad som krävs, och om jag därmed besitter det, även om det är en utmaning.
Gäller frågan ledarskap i företag, organisationer eller föreningsliv blir nog svaret ungefär detsamma som vid jobbförfrågan. Det beror på omständigheterna och förutsättningarna.
Exemplen ovan är ju någorlunda tydliga men vad händer när frågan bryter fram om själva livet? När det inte finns någon uppgiftsbeskrivning att relatera sig till. Jag möter frågan lite nu och då. Inte så att den ställs specifikt utan under ytan. Klarar jag av detta? Den finns där då livsförutsättningarna förändras. En relation går sönder. Någon närstående mister livet. Sjukdom förändrar och begränsar. I smärta , sorg och saknad balanserara livet liksom på en knivsudd. Då är svaret inte lika självklart, varken ja eller nej.
Handlingsplanen är inte lika tydlig även om det finns livserfarenhet att luta sig mot. Men på ett märkligt sätt fortsätter livet ändå, nya möten med människor, vägar öppnas. lindring i det som gör ont. Jag klarade det.
Frågan gör sig påmind så fort vi står inför nya utmaningar oavsett vad dessa innebär. Men det är också en fråga som driver framåt, utforskande. Då med en positiv, förväntande underton. Klarar jag detta? Den finns där i tävlingsmomentet, individuellt eller lag. I skolans tester. Varje gång utgången är positiv stärks självkänsla och självbild. Insikter om den egna förmågan, vad jag klarar av och inte klarar av, stärks.
Alla har nu inte förvärvat denna positiva underton. Redan tidigt i livet möttes barnet med att detta klara du inte. ”Flytta på dig jag gör det”. ”Det går fortare om jag gör det”. Nyfikenhet och lusten att testa stukades sakta men säkert. En osäkerhet växer fram, har jag verkligen vad som krävs? (Jag möter den allt oftare i samtal). Så präglas livet av en osäker underton. En ton som reducerar och gör livsresan svajigare. Ibland ångest.
Svaret på frågan är ju både ja och nej. Med ökad självkännedom blir det lite enklare att veta vilket som blir mitt svar på frågan.

Trevlig läsning
Anders Lindh

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 september, 2017 i Okategoriserade

 

Respekt 2…

Efter lite semester och lite tekniskt strul är det så dags för nya texter till reflektion. Jag tar upp tråden från senaste inlägget, respekt.
Sommaren har inneburit en ny nivå av skadegörelse på offentliga byggnader. Därmed kostnader som gräver i kassan. Utförarna av ofoget är av yngre ålder. Vid tillfällen har vuxna påtalat det olämpliga i deras agerande varpå vederbörande möts av nonchalanta okvädningsord med uppmaning att inte bry sig. Givetvis respektlöst.
Likartade bemötande har tränare mött av sina spelare, även det i yngre åldrar.
Hur denna respektlöshet vuxit fram finns det säkert många synpunkter på.
Nu finns detta bemötande också blad vuxna. Det som förfärar är när det tillåts växa fram inom organisationer och arbetsplatser. Senaste tiden har jag tagit del av flera berättelser i ärendet. Utan hänsyn till personer och personal, och dess möjligheter att realisera dem, har nya omständigheter och arbetsuppgifter tillskrivits dem. Vad nytt i detta, det ske ju dagligen. Problemet uppstår när uppdragsivaren betraktar utföraren som mindre viktig och med en självbild präglad av att vara något förmer. Då utmanas den respektfulla hållningen rejält.
Det finns en omvänd respektlöshet också. Den visar sig i engagemanget för andra eller avsaknaden av dito. Resonemanget låter på följande sätt. Om du väljer att nyttja droger är det ditt val. Jag gör de inte. Ett resonemang som blottlägger individualismen på ett osmakligt sätt. Givetvis är det rätt att vi, var och en, tar våra egna beslut och får bära konsekvenserna av dem. Men respekt och omsorg kanske ändå tarvar ett agerande.
För ett bra tag sedan läste jag en tänkvärd sammanfattning av klimatet i Sverige. Den löd ”I Sverige är allt tillåtet utom att säga att allt inte är tillåtet”.
Om respektlöshet är framsprunget ur oberoende och individualism är nog att göra det väl enkelt. Dock finns det skäl att reflektera över dessa samhälsföreteelser och vad de gör för samtid och framtid. Men främst vad är mitt bidrag.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 september, 2017 i Okategoriserade