RSS

Respekt…

I dagarna har TV visat ett program från DOX om Sveriges utveckling under några decennier. Ledordet för resan har varit det allenarådande ordet OBEROENDE. Programet vill visa hur utvecklingen stegvis gott mot mer och mer oberoende på alla plan i det mänskliga livet. Givetvis finns det en hel del gott i den utvecklingen som demokrati, ekonomiska möjligheter till ett mera självständigt liv. Även om det finns mycket kvar att göra där. Exempellistan kan göras lång.
Strävandena mot oberoende har också genererat andra mindre välkomna resultat, individualism.
Med jämna mellanrum görs studier rörande nationers utveckling, även i globalt hänseende. I en av dessa studier, som redovisas som en ”Kulturkarta”, framgår att Sverige är utmärkande rörande oberoende/individualism. Utmärkande är för svagt extremt är ett mer relevant ord. ”Kartan” utgörs av ett diagram med en x- och en y-axel. X-axeln mäter graden av sekularisering medan y-axeln redovisar graden av individualism. Sammanställningen visar att Sverige är bland de mest sekulariserade länderna i världen. Men också det mest individualistisk. Vilket ger oss en ensam plats längst upp i högra hörnet ganska lång från alla andra länder i världen. (För några år sedan mötte jag en av de, vid det tillfället, mest efterfrågade föreläsarna, Leo Rassak, som kommenterade ”kartan” med följande reflektion; är Sverige ett föredöme eller varnande exempel?. Tänkvärt menar jag.
Med individualism kommer självvald eller påtvingad ensamhet. Den förra god, den senare destruktiv. Kanske är det så att alla mer eller mindre väl valda inlägg/utlägg på sociala medier är ett uttryck för en önskan om att inte vara så ensam.
I bakvattnet av detta finns en överhängande risk att respekten för det privata går förlorat. Dokusåporna är ett lysande exempel på detta. Det som borde varit privat förblir inte det. När detta sker, att inget är privat, kommer inget att vara heligt häller.
Därmed finns en uppenbar risk att människan förtingligas. När vördnaden försvinner är ett samhälle på väg utför. Kanske syns det tydligast i livets början och slut. Barn behöver vårdas men också vördas för livets under i dem. Likaså skall inte äldre bara vårdas utan även vördas för allt vad deras redbara strävsamhet givit oss i arv.
Ovan sagda tarvar reflektion och eftertanke. Processer som kan föda egna beslut om eventuella förändringar i livet och ett engagemang för vilket samhälle jag vill lev i.

Trevlig läsning.
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 juli, 2017 i Okategoriserade

 

25 miljoner.

När man läser statistiska siffror för hur Älvsbynborna mår ser det ganska bra ut. Vi mår ganska bra över lag. Statistik är ju nu alltid statistik och med den går det att bevisa mycket.
Siffran i rubriken är just en statistisk siffra för hur mycket tobaken/rökningen kostar kommunen varje år, 25 miljoner. Då är inte snuset medräknat. Den är framtagen genom att dela den total kostnaden för hela Norrbotten, 781 miljoner, med antal invånare.
I siffran, 25 miljoner, ingår bl.a. sjukvårdskostnader och produktionsbortfall. Varje år dör 5 älvsbybor för tidigt som en följd av rökningen.
Till dig som funderar på att slut läsa fortsättningen av irritation över eventuella pekfingrar vill jag bara säga att jag vuxit upp i en rökande miljö (föräldrarna) och sett deras tappra försök att sluta. Jag har stor respekt för utmaningarna.
Nikotinbruket, snuset inräknat, är en del av livsstilen i kommunen. Kanske är den också en del av entreprenörskapet. Ibland får jag en känsla av det. Entreprenörskapet är utmanande. Att driva sitt företag med allt vad det innebär kräver sitt. Handlar det dessutom om veckovis bortavaro utmanas nikotinbruket också av matvanorna. Behöver det vara så att entreprenörskap tarvar nikotinet? Jag vill tro att de inte är så.
En del menar, och de har stöd i forskning och statistik, att med en högskoleutbildning så minskar bruket av tobak. Med ett sådant resonemang är ju verktyget till en eventuell förändring uppenbar. Men är den framkomlig? Tveksamt.
Älvsbyns historia är genomsyrad av en entreprenöranda och den har gjort det möjligt för generationer att bygga och bo här. Över tid är den livsavgörande. Både dåtid och samtid bärs och närs av denna anda. Den har lagt grunden för både stora och små företag, ledda av både kvinnor och män. Det är också den andan som skall skapa förutsättningar för kommande släkten.
Därför behöver vi, med respekt både mot historien och ärendets svårigheter, förstärka och utveckla verktyg för ett mer nikotinfritt Älvsbyn. En respektfull rörelse mot en friskare kommun. Där vi sparar pengar och räddar liv.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 juni, 2017 i Okategoriserade

 

Våga lev…

För en tid sedan kom jag att lyssna på ett radioreppotage som fånga min uppmärksamhet. Samtalet rörde utflyttningen från Norrbotten bland annat. Reportrarna beskrev något som jag känner igen. De formulerade det såhär, ”Ja, ha du har blivit kvar här upp” i den meningen att du inte har tagit chansen att göra något mer, bättre av livet genom att lämna Norrbotten. Själva formuleringen rymmer många års erfarenhet av att inte, direkt eller fullvärdigt, räknas med. Det började på 60-70-talet och sedan fortgått. Nu är det ett sett att se på sig själv. Det har blivit en grundhållning. Jag kom på mig själv att jag skämdes lite över att det har blivit så. Samtidigt blev jag upprörd, för formuleringen och det som ryms i den, får människor att skämmas. Att se det och uttala det är att skamma människor. (Vi har inget verb för den handling som innebär att man får människor att skämmas). Att få människor att fälla blicken och reducera sig själva till något mindre än vad hon är. Genom att vi mer eller mindre accepterar denna grundsyn går vi omkring och begränsar varandra. Ber om ursäkt.
Det som gjord repotaget spännande var följande. Formuleringen ”Ja ha du blev kvar här” ställs sällan till utflyttade norrbottningar i Stockholm. Givetvis önskar jag att de som flyttat ut inte skäms för det utan lever ett gott liv grundade på någorlunda reflekterade val.
Påståendet handlar mer om oss här uppe och dagens situation. För den kastar ljus över något vi behöver prata om, göra upp och sluta med. Att skämmas över att vi valde livet i norr.
Framför allt handlar det om att få välja det liv som jag anser är ett gott liv utan att det skall skambeläggas vare sig söder ifrån eller på hemmaplan.
Så till alla er som valt att bygga sitt liv i norr sträck på er och låt ingen se ner på dig/er för dessa val. Det är goda val.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 juni, 2017 i Okategoriserade

 

Utförsäljning…

”Vi är trygga i oss själva och i våra relationer till omvärlden. Vi värnar vårt lokala självbestämande för att kunna välja de vägar och samarbetsformer som är bäst för hela Älvsbyn”
Så står det i den vision som framsprungit ur en kommundialog. Den har antagits av beslutande organ i kommunen och är därmed riktningsbestämande för utvecklingen i Älvsbyn.
Sedan några år tillbaka pågår ett kommungemensamt arbete med Piteå. Inledningsvis gällde de räddningstjänsten och har nu utvecklats till också hantera lönadministrationen för båda kommunerna. Ytterligare områden är under genomlysning.
Initialt ser det ut som en god färdväg. Nu visar det sig att den här typen av samarbete inte är så välkommet från andra parten. En del kommunala enheter i Piteå bygger upp egen lönehantering i stället. Att de gör så får stå för dem.
Historiskt sett och därmed kulturellt har det väl aldrig varit lätt för en pitebo att acceptera att något gott kan komma från Älvsbyn. Olja och vatten blandar sig inte. Säkert går det att ändra detta över tid.
Nu är inte kulturen den störst utmaningen eller faran. Den utgör i stället av att tjänstemannastrukturen blir allt mer frikopplad/självständig och därmed inte lokalt förankrad. Självbestämmande, närhet och korta beslutsgångar, något som kännetecknat Älvsbyns kommun, riskeras att gå förlorade. Det finns också en risk att overheadkostnaderna ökar. Detta har C. Northcote Parkinson formulerade, om än satiriskt, personalstyrkan ökar ständigt, oberoende av vilket arbetsresultat som åstadkoms. (”Det är inte botanikerns uppgift att utrota ogräset. Det är nog för honom om han kan konstatera hur fort det växer”). Nog med satir. Att ha självfinansierade tjänster, genom bötesbelopp, är ingen framkomligväg i en liten kommun.
Den viktigaste frågeställningen är dock huruvida ett förtätat samarbete med enbart Piteå kommun kan, över tid, möta de utmaningar Älvsbyn står inför. Är detta samarbete sedan ett led i att på sikt slå samman kommunerna finns det all anledning att göra det till en valfråga nästa höst.

Trevlig läsning

Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 juni, 2017 i Okategoriserade

 

Tillhörighet

Tankarna den senast gångerna har innehållit många olika perspektiv. Dagens är inget undantag. Att tillhöra något eller någon är nog bland det mest fundamentala för en människa. Det kan handla om gruptillhörighet eller stiltillhörighet. Jag minns hur viktigt det var att byxbenen var 27 cm vida. Nu talar vi om tidigt 70-tal för den som inte har hört eller inte mins. Hemska tanke om de var för smala. (Jeansen var på gång).
Klädstilen skapar tillhörighet också idag men jag tycker att det är generösare och större valfrihet än tidigare.
Att vara berövad tillhörighet, genom mobbning eller brist på förutsättningar, är smärtsamt. Händelser, och därmed känslor av skam, sätter djupa spår. Spår och sår om kan forma hela livet.
Men jag tänker också på en annan tillhörighet, den biologiska sanningen om oss.
Debatten och forskningen pendlar mellan miljö och arv. De olika perspektiven får olika tyngdpunkt i olika tider. Dagens tanke handlar om min erfarenhet av detta.
Jag har mina rötter i Boden men vuxit upp i Kalix. Omständigheterna gav vid handen att jag inte kunde vara kvar i den biologiska situationen utan jag fick ett nytt hem.
Denna sanning om mig har jag alltid vetat om så det är ingen nyupptäkt. Jag har dock, så länge jag har kunna reflektera över detta, alltid saknat en annan sanning om mig själv, den biologiska. Den här saknaden har kommit till uttryck i mitt liv på så sätt att livet inte känts på riktigt. Ett ”nästanliv”.
Därför var det angeläget, om än i mogen ålder, att undersöka denna sanning närmare. Eftersom jag vet om namnen på mitt biologiska sammanhang tog jag kontakt med mamma. Jag skruvade på orden både en och två gånger i ett sökande efter goda formuleringar. Allt gjordes på dator eftersom min handstil är hart när oläslig. Jag plitade ner hennes namn på kuvertet och postade brevet.
Visst fanns det funderingar om hur brevet skulle tas emot. Kommer det något svar. Det gick en tid och så en dag låg det ett c5-kuvert adresserat till mig. I kuvertet låg ett litet kortfattat brev med några vänliga, värmande ord. Men det som slog mig mest var handstilen, den var exakt som min, nästan lika oläslig. Vi skriver a:na exakt lika dant. Jag visade mina barn och vi skrattade gott åt likheterna. Det gick inte att ta miste, vi hör ihop. Stilen hade gått i arv. Jag hade aldrig sett mamma skiva för jag var bara 3 månader när jag kom till mitt nya hem.
Den biologiska sanningen om oss/dig är en oerhört stark kraft i ditt inre. För den som har ”linjerna” bakåt klara är det kanske inte så angeläget men för många är det en saknad pusselbit. Så en uppmaning, ge dig tid och ta dig mod, att utforska detta. En ny helhet växer fram. Kanske imorgon på morsdag.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 maj, 2017 i Okategoriserade

 

En hyllning…

Vi har ett unik vatten i Älvsbyn. Det deklarerade VD:n för nyckelbryggeriet här om sistens. Inget nytt för invånarna men härligt att få det bekräftat. Kanske finns det ett samband mellan vattnet och pärlan. Musslor trivs nämligen bara i friska vatten.
Äkta pärlor bildas genom att t.ex. en parasit tränger in i musslan. För att skydda sig börjar musslan att lägga på lager på lager med pärlemosubstans. Så bildas pärlan. Det finns många olika sorters musslor men bara ett fåtal kan producera pärlor.
Det finns även odlade pärlor. Då placeras en pärlemokula i en mussla tillsammans med lite mantelvävnad. Genom den börjar så musslan att producera pärlemorsubstans och pärlan bildas.
I överförd mening är ett väl fungerande samhälle som en mussla. Det har en förmåga att omvandla något, ibland mer hotfullt, till en pärla. Denna gång tänker jag särskilt på alla föreningar runt om i kommunen som likt musslan producerar pärlor. Ni som tar er an uppgiften vecka efter vecka och med ert engagemag formar pärlor. Ni är värda en hyllning…
Vad vore Älvsbyns kommun utan er.
Processen med att forma pärlor behöver uppmärksamhet och omvårdnad. Särskilt i utmanande tider. Alla till buds stående medel behövs när engagemanget vill på tryta. När utmaningarna tycks svårbemästrade och ingen utväg tycks finnas. Så till alla er som har möjlighet att skapa förutsättningar för musslan slappna inte av. Se till att bildandet av pärlor kan fortgå och förmeras. Se till att musslan får det allra bästa förutsättningarna.
Och till alla er, återigen, som vecka ut och vecka in, formar pärlor, TACK!!!

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 maj, 2017 i Okategoriserade

 

Bemyndigande…

Den största kärleken vi kan ge en annan människa är att återge henne rätten till ansvar för sina handlingar och låta henne möta sin smärta och sorg (Tuff kärlek). Orden är hämtade från FMN:s (Föräldraföreningen mot narkotikas) insikter om hur missbruk i en familj skapar medberoende och hur viktigt men svårt det är med tillfrisknande.
Eftersom det finns fler områden i livet som kan glida över i missbruk (shopping, spel ,sex, arbete…) än droger är mörkertalet för medberoendet i familjer stort. Medberoendet innehåller mycket skam vilket gör att det är svårt att orka se och förändra. Smärtsamt nog blir man som medberoende ofta en möjliggörar till ett fortsatt missbruk. Något som missbrukaren ofta utnyttjar.
Men det finns andra områden där FMN:s insikt är utmanande. Ett hastigt besök på ICA kom att belysa denna utmaning ordentligt. Jag träffade en bekant som arbetade inom vården och genast kom vårat samtal att handla om dess brister på olika sätt. (Semestern var i fara). Men också hur mycket tid som går åt till dokumentation istället för att ta sig an vårdtagaren. Detta skrivande resulterar, menar jag, i en rädsla/fruktan för att det inte skall uppstå fel och ett försök till friskrivning av ansvar. Dokumentationen är för det mesta påkallad av de högre nivåerna i organisationen.
Svårigheterna med denna ordning är främst att människor reduceras på olika sätt. De begränsas i viljan till eget engagemang. (Det kan ju bli fel och vad händer då?) Men med ansvar kommer också kreativitet. De hör ofta ihop. Men genom ”ordningen” reduceras denna skaparvilja. Detta gäller inte bara inom vården, som vårat samtal handlade om, utan alla tjänster egentligen. Alla arbeten oavsett var behöver innehålla både verktygen att utföra jobbet och tilldelat ansvar/förtroende att klara det.
Därför är FMN:s insikt befriande. Den hjälper att återta rätt focus, att skapa intressanta arbetsplatser. Men på ett djupare plan handlar det om att bemyndiga människan att vara människa. För utan ansvar är människan inte människa längre. Så fram med modigare chefer som bemyndigar medarbetare och kreativa ansvarstagande medarbetare som utför jobbet.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 maj, 2017 i Okategoriserade