RSS

Har du vad som krävs?

Frågan i rubriken ter sig ganska allmän. Har du vad som krävs – det beror på vad du frågar om. Gäller det ett visst jobb är ju förutsättningarna beskrivna i jobbpresentationen. Eventuella tidigare erfarenheter meriterar. Med den hjälpen går det hyggligt att avgöra vad som krävs, och om jag därmed besitter det, även om det är en utmaning.
Gäller frågan ledarskap i företag, organisationer eller föreningsliv blir nog svaret ungefär detsamma som vid jobbförfrågan. Det beror på omständigheterna och förutsättningarna.
Exemplen ovan är ju någorlunda tydliga men vad händer när frågan bryter fram om själva livet? När det inte finns någon uppgiftsbeskrivning att relatera sig till. Jag möter frågan lite nu och då. Inte så att den ställs specifikt utan under ytan. Klarar jag av detta? Den finns där då livsförutsättningarna förändras. En relation går sönder. Någon närstående mister livet. Sjukdom förändrar och begränsar. I smärta , sorg och saknad balanserara livet liksom på en knivsudd. Då är svaret inte lika självklart, varken ja eller nej.
Handlingsplanen är inte lika tydlig även om det finns livserfarenhet att luta sig mot. Men på ett märkligt sätt fortsätter livet ändå, nya möten med människor, vägar öppnas. lindring i det som gör ont. Jag klarade det.
Frågan gör sig påmind så fort vi står inför nya utmaningar oavsett vad dessa innebär. Men det är också en fråga som driver framåt, utforskande. Då med en positiv, förväntande underton. Klarar jag detta? Den finns där i tävlingsmomentet, individuellt eller lag. I skolans tester. Varje gång utgången är positiv stärks självkänsla och självbild. Insikter om den egna förmågan, vad jag klarar av och inte klarar av, stärks.
Alla har nu inte förvärvat denna positiva underton. Redan tidigt i livet möttes barnet med att detta klara du inte. ”Flytta på dig jag gör det”. ”Det går fortare om jag gör det”. Nyfikenhet och lusten att testa stukades sakta men säkert. En osäkerhet växer fram, har jag verkligen vad som krävs? (Jag möter den allt oftare i samtal). Så präglas livet av en osäker underton. En ton som reducerar och gör livsresan svajigare. Ibland ångest.
Svaret på frågan är ju både ja och nej. Med ökad självkännedom blir det lite enklare att veta vilket som blir mitt svar på frågan.

Trevlig läsning
Anders Lindh

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 september, 2017 i Okategoriserade

 

Respekt 2…

Efter lite semester och lite tekniskt strul är det så dags för nya texter till reflektion. Jag tar upp tråden från senaste inlägget, respekt.
Sommaren har inneburit en ny nivå av skadegörelse på offentliga byggnader. Därmed kostnader som gräver i kassan. Utförarna av ofoget är av yngre ålder. Vid tillfällen har vuxna påtalat det olämpliga i deras agerande varpå vederbörande möts av nonchalanta okvädningsord med uppmaning att inte bry sig. Givetvis respektlöst.
Likartade bemötande har tränare mött av sina spelare, även det i yngre åldrar.
Hur denna respektlöshet vuxit fram finns det säkert många synpunkter på.
Nu finns detta bemötande också blad vuxna. Det som förfärar är när det tillåts växa fram inom organisationer och arbetsplatser. Senaste tiden har jag tagit del av flera berättelser i ärendet. Utan hänsyn till personer och personal, och dess möjligheter att realisera dem, har nya omständigheter och arbetsuppgifter tillskrivits dem. Vad nytt i detta, det ske ju dagligen. Problemet uppstår när uppdragsivaren betraktar utföraren som mindre viktig och med en självbild präglad av att vara något förmer. Då utmanas den respektfulla hållningen rejält.
Det finns en omvänd respektlöshet också. Den visar sig i engagemanget för andra eller avsaknaden av dito. Resonemanget låter på följande sätt. Om du väljer att nyttja droger är det ditt val. Jag gör de inte. Ett resonemang som blottlägger individualismen på ett osmakligt sätt. Givetvis är det rätt att vi, var och en, tar våra egna beslut och får bära konsekvenserna av dem. Men respekt och omsorg kanske ändå tarvar ett agerande.
För ett bra tag sedan läste jag en tänkvärd sammanfattning av klimatet i Sverige. Den löd ”I Sverige är allt tillåtet utom att säga att allt inte är tillåtet”.
Om respektlöshet är framsprunget ur oberoende och individualism är nog att göra det väl enkelt. Dock finns det skäl att reflektera över dessa samhälsföreteelser och vad de gör för samtid och framtid. Men främst vad är mitt bidrag.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 september, 2017 i Okategoriserade

 

Respekt…

I dagarna har TV visat ett program från DOX om Sveriges utveckling under några decennier. Ledordet för resan har varit det allenarådande ordet OBEROENDE. Programet vill visa hur utvecklingen stegvis gott mot mer och mer oberoende på alla plan i det mänskliga livet. Givetvis finns det en hel del gott i den utvecklingen som demokrati, ekonomiska möjligheter till ett mera självständigt liv. Även om det finns mycket kvar att göra där. Exempellistan kan göras lång.
Strävandena mot oberoende har också genererat andra mindre välkomna resultat, individualism.
Med jämna mellanrum görs studier rörande nationers utveckling, även i globalt hänseende. I en av dessa studier, som redovisas som en ”Kulturkarta”, framgår att Sverige är utmärkande rörande oberoende/individualism. Utmärkande är för svagt extremt är ett mer relevant ord. ”Kartan” utgörs av ett diagram med en x- och en y-axel. X-axeln mäter graden av sekularisering medan y-axeln redovisar graden av individualism. Sammanställningen visar att Sverige är bland de mest sekulariserade länderna i världen. Men också det mest individualistisk. Vilket ger oss en ensam plats längst upp i högra hörnet ganska lång från alla andra länder i världen. (För några år sedan mötte jag en av de, vid det tillfället, mest efterfrågade föreläsarna, Leo Rassak, som kommenterade ”kartan” med följande reflektion; är Sverige ett föredöme eller varnande exempel?. Tänkvärt menar jag.
Med individualism kommer självvald eller påtvingad ensamhet. Den förra god, den senare destruktiv. Kanske är det så att alla mer eller mindre väl valda inlägg/utlägg på sociala medier är ett uttryck för en önskan om att inte vara så ensam.
I bakvattnet av detta finns en överhängande risk att respekten för det privata går förlorat. Dokusåporna är ett lysande exempel på detta. Det som borde varit privat förblir inte det. När detta sker, att inget är privat, kommer inget att vara heligt häller.
Därmed finns en uppenbar risk att människan förtingligas. När vördnaden försvinner är ett samhälle på väg utför. Kanske syns det tydligast i livets början och slut. Barn behöver vårdas men också vördas för livets under i dem. Likaså skall inte äldre bara vårdas utan även vördas för allt vad deras redbara strävsamhet givit oss i arv.
Ovan sagda tarvar reflektion och eftertanke. Processer som kan föda egna beslut om eventuella förändringar i livet och ett engagemang för vilket samhälle jag vill lev i.

Trevlig läsning.
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 juli, 2017 i Okategoriserade

 

25 miljoner.

När man läser statistiska siffror för hur Älvsbynborna mår ser det ganska bra ut. Vi mår ganska bra över lag. Statistik är ju nu alltid statistik och med den går det att bevisa mycket.
Siffran i rubriken är just en statistisk siffra för hur mycket tobaken/rökningen kostar kommunen varje år, 25 miljoner. Då är inte snuset medräknat. Den är framtagen genom att dela den total kostnaden för hela Norrbotten, 781 miljoner, med antal invånare.
I siffran, 25 miljoner, ingår bl.a. sjukvårdskostnader och produktionsbortfall. Varje år dör 5 älvsbybor för tidigt som en följd av rökningen.
Till dig som funderar på att slut läsa fortsättningen av irritation över eventuella pekfingrar vill jag bara säga att jag vuxit upp i en rökande miljö (föräldrarna) och sett deras tappra försök att sluta. Jag har stor respekt för utmaningarna.
Nikotinbruket, snuset inräknat, är en del av livsstilen i kommunen. Kanske är den också en del av entreprenörskapet. Ibland får jag en känsla av det. Entreprenörskapet är utmanande. Att driva sitt företag med allt vad det innebär kräver sitt. Handlar det dessutom om veckovis bortavaro utmanas nikotinbruket också av matvanorna. Behöver det vara så att entreprenörskap tarvar nikotinet? Jag vill tro att de inte är så.
En del menar, och de har stöd i forskning och statistik, att med en högskoleutbildning så minskar bruket av tobak. Med ett sådant resonemang är ju verktyget till en eventuell förändring uppenbar. Men är den framkomlig? Tveksamt.
Älvsbyns historia är genomsyrad av en entreprenöranda och den har gjort det möjligt för generationer att bygga och bo här. Över tid är den livsavgörande. Både dåtid och samtid bärs och närs av denna anda. Den har lagt grunden för både stora och små företag, ledda av både kvinnor och män. Det är också den andan som skall skapa förutsättningar för kommande släkten.
Därför behöver vi, med respekt både mot historien och ärendets svårigheter, förstärka och utveckla verktyg för ett mer nikotinfritt Älvsbyn. En respektfull rörelse mot en friskare kommun. Där vi sparar pengar och räddar liv.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 juni, 2017 i Okategoriserade

 

Våga lev…

För en tid sedan kom jag att lyssna på ett radioreppotage som fånga min uppmärksamhet. Samtalet rörde utflyttningen från Norrbotten bland annat. Reportrarna beskrev något som jag känner igen. De formulerade det såhär, ”Ja, ha du har blivit kvar här upp” i den meningen att du inte har tagit chansen att göra något mer, bättre av livet genom att lämna Norrbotten. Själva formuleringen rymmer många års erfarenhet av att inte, direkt eller fullvärdigt, räknas med. Det började på 60-70-talet och sedan fortgått. Nu är det ett sett att se på sig själv. Det har blivit en grundhållning. Jag kom på mig själv att jag skämdes lite över att det har blivit så. Samtidigt blev jag upprörd, för formuleringen och det som ryms i den, får människor att skämmas. Att se det och uttala det är att skamma människor. (Vi har inget verb för den handling som innebär att man får människor att skämmas). Att få människor att fälla blicken och reducera sig själva till något mindre än vad hon är. Genom att vi mer eller mindre accepterar denna grundsyn går vi omkring och begränsar varandra. Ber om ursäkt.
Det som gjord repotaget spännande var följande. Formuleringen ”Ja ha du blev kvar här” ställs sällan till utflyttade norrbottningar i Stockholm. Givetvis önskar jag att de som flyttat ut inte skäms för det utan lever ett gott liv grundade på någorlunda reflekterade val.
Påståendet handlar mer om oss här uppe och dagens situation. För den kastar ljus över något vi behöver prata om, göra upp och sluta med. Att skämmas över att vi valde livet i norr.
Framför allt handlar det om att få välja det liv som jag anser är ett gott liv utan att det skall skambeläggas vare sig söder ifrån eller på hemmaplan.
Så till alla er som valt att bygga sitt liv i norr sträck på er och låt ingen se ner på dig/er för dessa val. Det är goda val.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 juni, 2017 i Okategoriserade

 

Utförsäljning…

”Vi är trygga i oss själva och i våra relationer till omvärlden. Vi värnar vårt lokala självbestämande för att kunna välja de vägar och samarbetsformer som är bäst för hela Älvsbyn”
Så står det i den vision som framsprungit ur en kommundialog. Den har antagits av beslutande organ i kommunen och är därmed riktningsbestämande för utvecklingen i Älvsbyn.
Sedan några år tillbaka pågår ett kommungemensamt arbete med Piteå. Inledningsvis gällde de räddningstjänsten och har nu utvecklats till också hantera lönadministrationen för båda kommunerna. Ytterligare områden är under genomlysning.
Initialt ser det ut som en god färdväg. Nu visar det sig att den här typen av samarbete inte är så välkommet från andra parten. En del kommunala enheter i Piteå bygger upp egen lönehantering i stället. Att de gör så får stå för dem.
Historiskt sett och därmed kulturellt har det väl aldrig varit lätt för en pitebo att acceptera att något gott kan komma från Älvsbyn. Olja och vatten blandar sig inte. Säkert går det att ändra detta över tid.
Nu är inte kulturen den störst utmaningen eller faran. Den utgör i stället av att tjänstemannastrukturen blir allt mer frikopplad/självständig och därmed inte lokalt förankrad. Självbestämmande, närhet och korta beslutsgångar, något som kännetecknat Älvsbyns kommun, riskeras att gå förlorade. Det finns också en risk att overheadkostnaderna ökar. Detta har C. Northcote Parkinson formulerade, om än satiriskt, personalstyrkan ökar ständigt, oberoende av vilket arbetsresultat som åstadkoms. (”Det är inte botanikerns uppgift att utrota ogräset. Det är nog för honom om han kan konstatera hur fort det växer”). Nog med satir. Att ha självfinansierade tjänster, genom bötesbelopp, är ingen framkomligväg i en liten kommun.
Den viktigaste frågeställningen är dock huruvida ett förtätat samarbete med enbart Piteå kommun kan, över tid, möta de utmaningar Älvsbyn står inför. Är detta samarbete sedan ett led i att på sikt slå samman kommunerna finns det all anledning att göra det till en valfråga nästa höst.

Trevlig läsning

Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 juni, 2017 i Okategoriserade

 

Tillhörighet

Tankarna den senast gångerna har innehållit många olika perspektiv. Dagens är inget undantag. Att tillhöra något eller någon är nog bland det mest fundamentala för en människa. Det kan handla om gruptillhörighet eller stiltillhörighet. Jag minns hur viktigt det var att byxbenen var 27 cm vida. Nu talar vi om tidigt 70-tal för den som inte har hört eller inte mins. Hemska tanke om de var för smala. (Jeansen var på gång).
Klädstilen skapar tillhörighet också idag men jag tycker att det är generösare och större valfrihet än tidigare.
Att vara berövad tillhörighet, genom mobbning eller brist på förutsättningar, är smärtsamt. Händelser, och därmed känslor av skam, sätter djupa spår. Spår och sår om kan forma hela livet.
Men jag tänker också på en annan tillhörighet, den biologiska sanningen om oss.
Debatten och forskningen pendlar mellan miljö och arv. De olika perspektiven får olika tyngdpunkt i olika tider. Dagens tanke handlar om min erfarenhet av detta.
Jag har mina rötter i Boden men vuxit upp i Kalix. Omständigheterna gav vid handen att jag inte kunde vara kvar i den biologiska situationen utan jag fick ett nytt hem.
Denna sanning om mig har jag alltid vetat om så det är ingen nyupptäkt. Jag har dock, så länge jag har kunna reflektera över detta, alltid saknat en annan sanning om mig själv, den biologiska. Den här saknaden har kommit till uttryck i mitt liv på så sätt att livet inte känts på riktigt. Ett ”nästanliv”.
Därför var det angeläget, om än i mogen ålder, att undersöka denna sanning närmare. Eftersom jag vet om namnen på mitt biologiska sammanhang tog jag kontakt med mamma. Jag skruvade på orden både en och två gånger i ett sökande efter goda formuleringar. Allt gjordes på dator eftersom min handstil är hart när oläslig. Jag plitade ner hennes namn på kuvertet och postade brevet.
Visst fanns det funderingar om hur brevet skulle tas emot. Kommer det något svar. Det gick en tid och så en dag låg det ett c5-kuvert adresserat till mig. I kuvertet låg ett litet kortfattat brev med några vänliga, värmande ord. Men det som slog mig mest var handstilen, den var exakt som min, nästan lika oläslig. Vi skriver a:na exakt lika dant. Jag visade mina barn och vi skrattade gott åt likheterna. Det gick inte att ta miste, vi hör ihop. Stilen hade gått i arv. Jag hade aldrig sett mamma skiva för jag var bara 3 månader när jag kom till mitt nya hem.
Den biologiska sanningen om oss/dig är en oerhört stark kraft i ditt inre. För den som har ”linjerna” bakåt klara är det kanske inte så angeläget men för många är det en saknad pusselbit. Så en uppmaning, ge dig tid och ta dig mod, att utforska detta. En ny helhet växer fram. Kanske imorgon på morsdag.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 maj, 2017 i Okategoriserade