RSS

Tillhörighet

Tankarna den senast gångerna har innehållit många olika perspektiv. Dagens är inget undantag. Att tillhöra något eller någon är nog bland det mest fundamentala för en människa. Det kan handla om gruptillhörighet eller stiltillhörighet. Jag minns hur viktigt det var att byxbenen var 27 cm vida. Nu talar vi om tidigt 70-tal för den som inte har hört eller inte mins. Hemska tanke om de var för smala. (Jeansen var på gång).
Klädstilen skapar tillhörighet också idag men jag tycker att det är generösare och större valfrihet än tidigare.
Att vara berövad tillhörighet, genom mobbning eller brist på förutsättningar, är smärtsamt. Händelser, och därmed känslor av skam, sätter djupa spår. Spår och sår om kan forma hela livet.
Men jag tänker också på en annan tillhörighet, den biologiska sanningen om oss.
Debatten och forskningen pendlar mellan miljö och arv. De olika perspektiven får olika tyngdpunkt i olika tider. Dagens tanke handlar om min erfarenhet av detta.
Jag har mina rötter i Boden men vuxit upp i Kalix. Omständigheterna gav vid handen att jag inte kunde vara kvar i den biologiska situationen utan jag fick ett nytt hem.
Denna sanning om mig har jag alltid vetat om så det är ingen nyupptäkt. Jag har dock, så länge jag har kunna reflektera över detta, alltid saknat en annan sanning om mig själv, den biologiska. Den här saknaden har kommit till uttryck i mitt liv på så sätt att livet inte känts på riktigt. Ett ”nästanliv”.
Därför var det angeläget, om än i mogen ålder, att undersöka denna sanning närmare. Eftersom jag vet om namnen på mitt biologiska sammanhang tog jag kontakt med mamma. Jag skruvade på orden både en och två gånger i ett sökande efter goda formuleringar. Allt gjordes på dator eftersom min handstil är hart när oläslig. Jag plitade ner hennes namn på kuvertet och postade brevet.
Visst fanns det funderingar om hur brevet skulle tas emot. Kommer det något svar. Det gick en tid och så en dag låg det ett c5-kuvert adresserat till mig. I kuvertet låg ett litet kortfattat brev med några vänliga, värmande ord. Men det som slog mig mest var handstilen, den var exakt som min, nästan lika oläslig. Vi skriver a:na exakt lika dant. Jag visade mina barn och vi skrattade gott åt likheterna. Det gick inte att ta miste, vi hör ihop. Stilen hade gått i arv. Jag hade aldrig sett mamma skiva för jag var bara 3 månader när jag kom till mitt nya hem.
Den biologiska sanningen om oss/dig är en oerhört stark kraft i ditt inre. För den som har ”linjerna” bakåt klara är det kanske inte så angeläget men för många är det en saknad pusselbit. Så en uppmaning, ge dig tid och ta dig mod, att utforska detta. En ny helhet växer fram. Kanske imorgon på morsdag.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 maj, 2017 i Okategoriserade

 

En hyllning…

Vi har ett unik vatten i Älvsbyn. Det deklarerade VD:n för nyckelbryggeriet här om sistens. Inget nytt för invånarna men härligt att få det bekräftat. Kanske finns det ett samband mellan vattnet och pärlan. Musslor trivs nämligen bara i friska vatten.
Äkta pärlor bildas genom att t.ex. en parasit tränger in i musslan. För att skydda sig börjar musslan att lägga på lager på lager med pärlemosubstans. Så bildas pärlan. Det finns många olika sorters musslor men bara ett fåtal kan producera pärlor.
Det finns även odlade pärlor. Då placeras en pärlemokula i en mussla tillsammans med lite mantelvävnad. Genom den börjar så musslan att producera pärlemorsubstans och pärlan bildas.
I överförd mening är ett väl fungerande samhälle som en mussla. Det har en förmåga att omvandla något, ibland mer hotfullt, till en pärla. Denna gång tänker jag särskilt på alla föreningar runt om i kommunen som likt musslan producerar pärlor. Ni som tar er an uppgiften vecka efter vecka och med ert engagemag formar pärlor. Ni är värda en hyllning…
Vad vore Älvsbyns kommun utan er.
Processen med att forma pärlor behöver uppmärksamhet och omvårdnad. Särskilt i utmanande tider. Alla till buds stående medel behövs när engagemanget vill på tryta. När utmaningarna tycks svårbemästrade och ingen utväg tycks finnas. Så till alla er som har möjlighet att skapa förutsättningar för musslan slappna inte av. Se till att bildandet av pärlor kan fortgå och förmeras. Se till att musslan får det allra bästa förutsättningarna.
Och till alla er, återigen, som vecka ut och vecka in, formar pärlor, TACK!!!

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 maj, 2017 i Okategoriserade

 

Bemyndigande…

Den största kärleken vi kan ge en annan människa är att återge henne rätten till ansvar för sina handlingar och låta henne möta sin smärta och sorg (Tuff kärlek). Orden är hämtade från FMN:s (Föräldraföreningen mot narkotikas) insikter om hur missbruk i en familj skapar medberoende och hur viktigt men svårt det är med tillfrisknande.
Eftersom det finns fler områden i livet som kan glida över i missbruk (shopping, spel ,sex, arbete…) än droger är mörkertalet för medberoendet i familjer stort. Medberoendet innehåller mycket skam vilket gör att det är svårt att orka se och förändra. Smärtsamt nog blir man som medberoende ofta en möjliggörar till ett fortsatt missbruk. Något som missbrukaren ofta utnyttjar.
Men det finns andra områden där FMN:s insikt är utmanande. Ett hastigt besök på ICA kom att belysa denna utmaning ordentligt. Jag träffade en bekant som arbetade inom vården och genast kom vårat samtal att handla om dess brister på olika sätt. (Semestern var i fara). Men också hur mycket tid som går åt till dokumentation istället för att ta sig an vårdtagaren. Detta skrivande resulterar, menar jag, i en rädsla/fruktan för att det inte skall uppstå fel och ett försök till friskrivning av ansvar. Dokumentationen är för det mesta påkallad av de högre nivåerna i organisationen.
Svårigheterna med denna ordning är främst att människor reduceras på olika sätt. De begränsas i viljan till eget engagemang. (Det kan ju bli fel och vad händer då?) Men med ansvar kommer också kreativitet. De hör ofta ihop. Men genom ”ordningen” reduceras denna skaparvilja. Detta gäller inte bara inom vården, som vårat samtal handlade om, utan alla tjänster egentligen. Alla arbeten oavsett var behöver innehålla både verktygen att utföra jobbet och tilldelat ansvar/förtroende att klara det.
Därför är FMN:s insikt befriande. Den hjälper att återta rätt focus, att skapa intressanta arbetsplatser. Men på ett djupare plan handlar det om att bemyndiga människan att vara människa. För utan ansvar är människan inte människa längre. Så fram med modigare chefer som bemyndigar medarbetare och kreativa ansvarstagande medarbetare som utför jobbet.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 maj, 2017 i Okategoriserade

 

Handtag, famntag, klapp eller kyss…

Vart tog leken vägen? Jag tänker inte på skolan utan leken som fanns förr. De där roliga lekarna som förde samman barn och ungdomar i kvarteret. Hockeyn under gatlyset. Kurra med dunk. Eller bussträcken. (I min profession tar jag ofta del av livsberättelser som innehåller sådana händelser). Visst finns en del lek kvar och anledningen till att den avtagit är väl också känd. Över tid kan jag tycka att något väsentligt försvunnit i och med detta.
Tiden går. Förändring sker vare sig vi gillar det eller ej. Men ibland blir de snudd på för svåra. Jag tänker på när någon nära avslutar sitt liv. Det är alltid en ovälkommen hädelse oavsett om personen varit sjuk eller dör av ålder. Sker det hastigt är döden en ännu mer objuden gäst. Det är under dessa tider de två första orden i ”leken” är så angelägna. Ett handtag eller famntag. Givetvis med respekt. (Kanske har du redan någon i tankarna). När man måste säga farväl till någon kär och sedan, med trevande steg på nattgammal is, försöka lära sig att leva med det ofattbara kan det vara ovärderligt med handtag och famntag. Förresten, om du för ett ögonblick stannar till, tror jag du kommer att upptäcka att livets höjdpunkter ofta innehåller delaktighet från andra.
Att vandra med, på nattgammal is, tarvar varsamhet och lyhördhet. Kanske är det just det som gör att vi ofta tvekar och avstår. Elefanten i glasbutiken du vet. Men det är mer sårande att inte erbjuda omsorg än tvärt om.
Ibland tvekar vi också därför att vi är rädda för våra egna reaktioner inför förluster och den sorg som kommer av den. Vi snackar ju inte om sådant daglig dags, även om vi skulle behöva göra det, för vi kommer alla att möta den. Även om samtalet inte handlar om det oundvikliga räcker det med de förändringar som livet erbjuder. Bara de är en källa till samtal. Att avsluta sitt yrkesversamma liv, uppsägning, relationer tappar sin innebörd. Listan kan göras lång.
Därför erbjud handtag och famntag med respekt du vet aldrig när du behöver dem själv.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 maj, 2017 i Okategoriserade

 

Kaffetåren…

Det händer med jämna mellanrum att en tillbakablick, hur det var förr, framkallar känslor av sorg och saknad. Jag tänker på de tillfällena då ja stegade in hos någon bekant, utan någon som helst anledning, bara för en pratstund över en kopp kaffe och en skorpa. (Så var det vid detta tillfälle). Vad vi pratade om mins jag inte. Bara surret vid köksbordet gjorde avtryck i mitt liv. Nu kan det bero på att detta hände i mina sena tonår. Men jag tror du som läser ändå känner igen dig.
Varför blev denna händelse så betydelsefull i mitt liv? Jag vet inte. En del insiktsfulla, och jag delar denna insikt, menar att människans tre största rädslor är meningslösheten, att inte vara någon och ensamheten. Är man tonåring passar dessa 3 in mycket väl. Nu är nog dessa tre inte enbart åldersrelaterade. De finns nog med i alla åldrar. Tänk om kaffetåren kan råda bot på något av dessa rädslor vore det väl värt att återta dessa spontanmöten.
Nu vekar det som om dessa spontanmöten måste planeras istället och ganska lång tid i förväg dessutom. Kan det bero på en annan rädsla att bli ertappad med att varken hus eller trädgård håller senaste snitt. Att dammråttorna dansar ostört i hörnen för orken tryter helt enkelt. (Jag kan komma på mig själv med att när ett sådant möte skett har min inspiration och kraft vuxit så jag orkar ta mig an uppgifter igen). Vem sätter den standarden egentligen? Varken Hus- och hemtidningar eller facebook presenterar ”vardagshemmet” kan jag tycka.
Givetvis menar jag inte att man skall strunta i att ta ansvar för hus och hem vare sig man är besökare eller värd. Bara att ge sig tid till att reflektera över vad som är viktigt och gör skillnad i livet.
Vid ett besök hos en yngre familj kom vi att tala om livet och vikten av att mötas. I närtid skulle de ha en kvartersfest. Frågan som kändes mest angelägen var mobiltelefonen. Hur skulle de hantera den? Hur skulle man få gästerna att avstå från uppkoplingen under festen? Beslutet blev att samla in dem i en hink när festen började. Jag vet inte hur det gick. Men tanken och modet tilltalar.
I våran kommun har vi ett ledord, tillsammans. Vi blir starka genom att göra saker tillsammans. Kaffetåren är en viktig länk i detta. Så även om den spontana kaffetåren har sina glansdagar förr är den väl värd att återinföra. Ibland var det bättre förr.

Trevlig läsning
Anders

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 april, 2017 i Okategoriserade

 

Just nu…

– ”vill jag leva” sjunger Tomas Ledin i en av sina många hits. Med de orden uttrycker han, som jag förstår dem, en vilja att vara här och nu. Att leva här och nu och inte vara i framtiden eller älta dåtid. Medveten om frihet och ansvar.
Jag kan dela hans engagemang nu när våren börjar ta överhand och sommaren är i antågande.
De här två orden kan ju också vara oerhört kravfyllda och kasta mer mörka än ljusa skuggor i livet.
Jag har en röd lite remsa som gör sig påmind så fort jag öppnar en av mina mails. De två första orden på remsan är, just nu. (Varje tidning med självaktning har denna nyhetsinformation). Syftet med remsan är ju att fånga min nyfikenhet för vad som är aktuellt just nu, i denna sekund. När jag klickar på den visar det sig att nyheten är gammal och inte något som händer just nu. Mer än en gång jag blivit besviken vid den upptäckt.
I orden ligger givetvis en önskan om att komma med de senaste i nyhetsväg och därmed framstå som de media som är främst och mest uppdaterat. Något som tydliggjordes för två veckor sedan i Stockholm. Människors upplevelser, oavsett karaktär, exponerades i syfte att skildra just nu. Det är inte utan att jag kan fundera på om detta är klok. Särskilt om skildringarna får karaktären av fakta.
Men orden just nu kan skapa en oro, ja kanske ångest, för tänk om jag inte vet det senaste. Tänk om alla andra vet men inte jag. Jag har fått öva mig i detta genom mina barn. Mer än en gång jag påtalat något, som för mig är en nyhet, men som mött av ”det vet jag redan, det är gammalt”. (Inte utan att jag känt mig snopen ibland).
Kanske krävs det lite mod att låta bli att trycka på knappen just nu. Därmed tar jag risken att inte vara fullt uppdaterad (vem är det över huvud taget). Jag väljer också att avstå från andras skildringar av det ”viktigaste” och leva här och nu, i frihet och ansvar. För just nu pågår livet.

Trevlig helg
Anders

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 april, 2017 i Okategoriserade

 

Glöm inte att tömma ryggsäcken!

Känner du igen uppmaningen? Oavsett om du är barn och kommit hem från skolan och har blöta badkläder i den eller varit ute i skogen och haft en skön utflykt.
Jag gör det se´n! Just nu är annat viktigare.
Säkert har du erfarenhet av att ”glömt” för länge. Både badkläder och chokladtermos.
Åtminstone skvalrar näsan om det.
Under en längre tid har jag tagit del av människors ”livsryggsäckar”. Både den egna och andras. För det mesta har dom innehållit mer eller mindre starka erfarenheter av förluster och svek. Tunga erfarenheter som både är färska och nygjorda eller gamla och har erfarits i barnaår.
Anledningen till att jag fått ta del av ”det glömda” har ofta varit att innehållet gjort sig påmind genom att påverkar och styra livet i en oönskad riktning.
En gemensam nämnare ser i skrivande stund ut att vara rädslan för övergivenhet. Och vem skulle inte vara rädd för den.
Rädslan har ofta sitt upphov i erfarenheter av att utfästa löften människor emellan inte hållits. Det gäller både vuxnas relation till barn, eller vuxna sinsemellan.
Det är en rädsla som kan få medarbetaren att bli en motarbetare, den närmaste relationen att utmanas till och över bristningsgränsen. Barn att ständigt leva i en flyktberedskap eller ett omättligt bekräftelsebehov.
För övergivenhetsrädslan kommer att påverka förmågan och viljan till tillit.
Kanske har du slutat läsa nu för denna tanke är för utmananden. Jag förstår dig. Dock finns det något befriande i att vädra ur ryggsäcken och därmed förbereda sig för livets nu och framtid. Så vad göra. Vårvintern bjuder goda tillfällen för reflektion. Renfällen, sittplatsen vid eldstaden, sängen i husvagnen eller promenaden är alla inbjudande tillfällen att möta sig själv och vädra livets ryggsäck. Bjuder tillfällena också på möjlighet till samtal kommer mycket att hända. Lycka till.

Trevlig helg.
Anders Lindh

(PS! Påskens huvudperson uttryckte också sin rädsla; ”Min Gud varför har du övergett mig!”) DS.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 april, 2017 i Okategoriserade