RSS

Två hoplimmade papper.

Allhelgonatiden är som bekant en helg då det är legitimt att minnas nära och kära som har dött. En kort period då vi får tillåta oss att känna saknad, öva oss i att uttrycka sorgen och saknade. Därmed sakta men säker lära oss att leva med förlusten.
Men också att uttrycka vår tacksamhet för deras livsgärning som på många sätt lagt grunden till vår tid och våra möjligheter.
Två hoplimmade papper är en bild för att illustrera ett av de ord som bibeln använder för att beskriva relationen i ett äktenskap. (Illustrationen är nog användbar på fler relationer). Samhörighet och enhet är oerhört stark.
När en sådan relation går sönder genom döden eller på grund av andra orsaker blir det så tydligt att det smärtar. Prova riv isär två hoplimmade papper så får du se resultatet, båda går sönder. Med den bilden som bakgrund är det förståeligt att det tar tid att sörja, gråta, sakna, för att sakta återkomma till ett helare liv igen. Tid som vi behöver unna oss mer än bara under allhelgonatiden.
Sorgligt nog finns det förluster som inte rymmer ett uns av tacksamhet, sorg och saknad. Bara befrielse.
Helgen legitimerar också möjlighet att smaka på den mest demokratiska livsbetingelsen som finns, att vi alla skall avsluta våra liv. Dö. I trygghetssverige gör vi en hel del för att undvika denna sanning. Vi skjuter bort den till sjukhus, vårdinrättningar och boenden där man på ett mirakulöst lindrar åldrandet och ensamheten. Ibland undrar jag om svenskens dokumenterat dåliga mående är framsprunget ur den brist på mötet med det oundvikliga. Därmed reduceras möjligheten till att förvärva inre verktyg för bearbetning av en förlust av en nära anhörig. Men också glädje över livet.
Allhelgonatiden är en tid för reflektion, att öva sig i att leva med förluster. Men också att leva för de levande, att vårda de hoplimmade papprena. Kanske är det, i och efter sorgen, ett av de bästa sätten att hedra och respektera nära och kära.

God läsning
Anders Lindh

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 november, 2017 i Okategoriserade

 

Rotkänning

För en tid sedan var undertecknad i Lycksele. Ett vackert samhälle meden ett inbjudande promenadstråk längs älvkanten. Kvällen gav möjlighet att nyttja detta. Jag kom dock att fastna ett bra tag vid en skulptur, mitt i älven, i nära anslutning till bron. Vid skulpturen fanns en avsiktsförklaring som berörde mig starkt. Den löd som följer. ”Vi vill med denna skulptur visa våra företags vilja att finnas och verka i Lycksele och Västerbottens inland. Vi tror på framtiden precis som de första nybyggarna gjorde för drygt 300 år sedan. De kom hit för att skapa sig ett hem och en framtid. Att du och jag är här idag är väl ett gott exempel på att de lyckades”.
Sedan finns en lång lista på ortens företag som delar denna framtidstro. Skulpturen och fundamentet är framtaget i ett samarbete mellan näringsliv och kommun i Lycksele.
Det som kom att beröra mig var erkännandet av människor som genom historien valt att satsa på bygden och därmed skapa förutsättningar för kommande generationer. Mina tankar gick till skildringen av Polarbröds historia nedtecknad i ”Utstickaren” av Marcus Bodin.
I skildringen av företagets rötter finns Johan Nilsson nämnd. Hans mod, beslutsamhet och vid den tiden (1870-talets slut) utmanade yrkesval, ”brödbakare” inger respekt. Trotts umbäranden och svårigheter valde han att satsa på brödbak i Älvsbyn. (Läs boken, den inspirerar). Det är genom den framtidstron som du och jag finns här idag, förutsatt att du som läser detta bor i Älvsbyn förstås.
Givetvis finns det många företag i Älvsbyns kommun vars historia innehåller personer, kvinnor och män, som skapat ett hem och framtidstro och i vars mylla vi fortsätter att leva och hämta näring.
Men det finns mer i detta. Genom ett erkännande av tidigare pionjärer blottläggs också rötter och därmed ett samband mellan nutid och dåtid. Ett historiesammanhang som ger identitet. Denna identitet utgör en utgångspunkt från vilken det sedan går att navigera vidare i livet. Vet vi inte vart vi kommer ifrån blir livsresan vinglig.
Tänk vadet erkännande kan skapa sammanhang.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 oktober, 2017 i Okategoriserade

 

Nå´n annan-ismen

I veckan har Svenskt näringsliv presenterat årets statistik för företagsklimatet i kommunerna runt om i Sverige. Nyttig läsning där vårat resultat var föga smickrande. Det mest beskrivande ordet för raset är sjunkbomb. Vid en genomgång på företagarfrukosten i fredags visade det sig att nyckelfrågan handlar om att vi inte arbetar tillsammana på samma sätt som tidigare. En gradvis förskjutning har skett i dialogen mellan kommun och företagare. Detta har gjort att vi tappat ranking. Nu är inte ranking det allra viktigaste även om det signalerar en hel del. Det centrala är dialogen/samtalet.
I vision 2030 står det tydligt uttalat att ett av de viktigaste verktygen vi har i kommunen är att vi arbetar tillsammans. Tillsammans förutsätter dialog/samtal. Men också engagemang. Närbesläktat med engagemang är ansvar. Vi, tillsammans, bygger det samhällsklimat vi vill ha. Därför är det med viss oro jag tycker mig se ”nå´n annnan-ismen” växa fram. Under sommaren har en hel del skadegörelse skett, vilket är påtalat på flera sett. Vad dessa händelser uttrycker finns det säkert flera orsaker till. För att möta detta behövs engagemang. Från alla, var och en på sitt sätt, allt efter förmåga.
Inför ett föräldracafé, i slutet på september, gjorde högstadieskolan i Älvsbyn en enkel enkät för att stämma av läget bland ungdomarna. En av de centrala frågorna rörde om, och i så fall vilka, ungdomarna hade någon vuxen att prata med. Glädjande visade svaren att de såg föräldrarna som naturliga och viktiga att samtala med. Den gruppen har stärkt sin ställning sedan förra mätningen för ett året sedan. Vidare har förtroendet för skolpersonalen vuxit sedan förra mätningen. En ny grupp vuxna, ”någon annan” är ett svarsalternativ som fler ungdomar anger som resurs för samtal. Vilka dessa ”någon annan” utgör är det angeläget att undersöka. Därför STRÄCK på er föräldrar, mor- och farföräldrar ni är fortfarande livsviktiga för era tonåringar. VÅGA BRY ER. (Något som inte alltid är det självklara). Det är också glädjande att se att det är fler vuxna som tar en kvällspromenad och därmed gör sig synliga/tillgängliga.
Föräldracaféet, vars huvuduppgift var att belysa arbetet som skett i skolan maa skadegörelsen, engagerade ett 25-tal vuxna.
När allt kommer ner till sista raden handlar det om dig och mig. Vilket samhälle vi vill bygga och bo i. Vi kan skjuta ifrån oss med att detta är nå´n annans ansvar av bekvämlighet, rädsla för misslyckanden eller självupptagenhet. Oavsett om det rör kommun, näringsliv eller civilsamhälle. Väl mött i engagemanget för ”pärlan”.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 oktober, 2017 i Okategoriserade

 

Har du vad som krävs?

Frågan i rubriken ter sig ganska allmän. Har du vad som krävs – det beror på vad du frågar om. Gäller det ett visst jobb är ju förutsättningarna beskrivna i jobbpresentationen. Eventuella tidigare erfarenheter meriterar. Med den hjälpen går det hyggligt att avgöra vad som krävs, och om jag därmed besitter det, även om det är en utmaning.
Gäller frågan ledarskap i företag, organisationer eller föreningsliv blir nog svaret ungefär detsamma som vid jobbförfrågan. Det beror på omständigheterna och förutsättningarna.
Exemplen ovan är ju någorlunda tydliga men vad händer när frågan bryter fram om själva livet? När det inte finns någon uppgiftsbeskrivning att relatera sig till. Jag möter frågan lite nu och då. Inte så att den ställs specifikt utan under ytan. Klarar jag av detta? Den finns där då livsförutsättningarna förändras. En relation går sönder. Någon närstående mister livet. Sjukdom förändrar och begränsar. I smärta , sorg och saknad balanserara livet liksom på en knivsudd. Då är svaret inte lika självklart, varken ja eller nej.
Handlingsplanen är inte lika tydlig även om det finns livserfarenhet att luta sig mot. Men på ett märkligt sätt fortsätter livet ändå, nya möten med människor, vägar öppnas. lindring i det som gör ont. Jag klarade det.
Frågan gör sig påmind så fort vi står inför nya utmaningar oavsett vad dessa innebär. Men det är också en fråga som driver framåt, utforskande. Då med en positiv, förväntande underton. Klarar jag detta? Den finns där i tävlingsmomentet, individuellt eller lag. I skolans tester. Varje gång utgången är positiv stärks självkänsla och självbild. Insikter om den egna förmågan, vad jag klarar av och inte klarar av, stärks.
Alla har nu inte förvärvat denna positiva underton. Redan tidigt i livet möttes barnet med att detta klara du inte. ”Flytta på dig jag gör det”. ”Det går fortare om jag gör det”. Nyfikenhet och lusten att testa stukades sakta men säkert. En osäkerhet växer fram, har jag verkligen vad som krävs? (Jag möter den allt oftare i samtal). Så präglas livet av en osäker underton. En ton som reducerar och gör livsresan svajigare. Ibland ångest.
Svaret på frågan är ju både ja och nej. Med ökad självkännedom blir det lite enklare att veta vilket som blir mitt svar på frågan.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 september, 2017 i Okategoriserade

 

Respekt 2…

Efter lite semester och lite tekniskt strul är det så dags för nya texter till reflektion. Jag tar upp tråden från senaste inlägget, respekt.
Sommaren har inneburit en ny nivå av skadegörelse på offentliga byggnader. Därmed kostnader som gräver i kassan. Utförarna av ofoget är av yngre ålder. Vid tillfällen har vuxna påtalat det olämpliga i deras agerande varpå vederbörande möts av nonchalanta okvädningsord med uppmaning att inte bry sig. Givetvis respektlöst.
Likartade bemötande har tränare mött av sina spelare, även det i yngre åldrar.
Hur denna respektlöshet vuxit fram finns det säkert många synpunkter på.
Nu finns detta bemötande också blad vuxna. Det som förfärar är när det tillåts växa fram inom organisationer och arbetsplatser. Senaste tiden har jag tagit del av flera berättelser i ärendet. Utan hänsyn till personer och personal, och dess möjligheter att realisera dem, har nya omständigheter och arbetsuppgifter tillskrivits dem. Vad nytt i detta, det ske ju dagligen. Problemet uppstår när uppdragsivaren betraktar utföraren som mindre viktig och med en självbild präglad av att vara något förmer. Då utmanas den respektfulla hållningen rejält.
Det finns en omvänd respektlöshet också. Den visar sig i engagemanget för andra eller avsaknaden av dito. Resonemanget låter på följande sätt. Om du väljer att nyttja droger är det ditt val. Jag gör de inte. Ett resonemang som blottlägger individualismen på ett osmakligt sätt. Givetvis är det rätt att vi, var och en, tar våra egna beslut och får bära konsekvenserna av dem. Men respekt och omsorg kanske ändå tarvar ett agerande.
För ett bra tag sedan läste jag en tänkvärd sammanfattning av klimatet i Sverige. Den löd ”I Sverige är allt tillåtet utom att säga att allt inte är tillåtet”.
Om respektlöshet är framsprunget ur oberoende och individualism är nog att göra det väl enkelt. Dock finns det skäl att reflektera över dessa samhälsföreteelser och vad de gör för samtid och framtid. Men främst vad är mitt bidrag.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 september, 2017 i Okategoriserade

 

Respekt…

I dagarna har TV visat ett program från DOX om Sveriges utveckling under några decennier. Ledordet för resan har varit det allenarådande ordet OBEROENDE. Programet vill visa hur utvecklingen stegvis gott mot mer och mer oberoende på alla plan i det mänskliga livet. Givetvis finns det en hel del gott i den utvecklingen som demokrati, ekonomiska möjligheter till ett mera självständigt liv. Även om det finns mycket kvar att göra där. Exempellistan kan göras lång.
Strävandena mot oberoende har också genererat andra mindre välkomna resultat, individualism.
Med jämna mellanrum görs studier rörande nationers utveckling, även i globalt hänseende. I en av dessa studier, som redovisas som en ”Kulturkarta”, framgår att Sverige är utmärkande rörande oberoende/individualism. Utmärkande är för svagt extremt är ett mer relevant ord. ”Kartan” utgörs av ett diagram med en x- och en y-axel. X-axeln mäter graden av sekularisering medan y-axeln redovisar graden av individualism. Sammanställningen visar att Sverige är bland de mest sekulariserade länderna i världen. Men också det mest individualistisk. Vilket ger oss en ensam plats längst upp i högra hörnet ganska lång från alla andra länder i världen. (För några år sedan mötte jag en av de, vid det tillfället, mest efterfrågade föreläsarna, Leo Rassak, som kommenterade ”kartan” med följande reflektion; är Sverige ett föredöme eller varnande exempel?. Tänkvärt menar jag.
Med individualism kommer självvald eller påtvingad ensamhet. Den förra god, den senare destruktiv. Kanske är det så att alla mer eller mindre väl valda inlägg/utlägg på sociala medier är ett uttryck för en önskan om att inte vara så ensam.
I bakvattnet av detta finns en överhängande risk att respekten för det privata går förlorat. Dokusåporna är ett lysande exempel på detta. Det som borde varit privat förblir inte det. När detta sker, att inget är privat, kommer inget att vara heligt häller.
Därmed finns en uppenbar risk att människan förtingligas. När vördnaden försvinner är ett samhälle på väg utför. Kanske syns det tydligast i livets början och slut. Barn behöver vårdas men också vördas för livets under i dem. Likaså skall inte äldre bara vårdas utan även vördas för allt vad deras redbara strävsamhet givit oss i arv.
Ovan sagda tarvar reflektion och eftertanke. Processer som kan föda egna beslut om eventuella förändringar i livet och ett engagemang för vilket samhälle jag vill lev i.

Trevlig läsning.
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 juli, 2017 i Okategoriserade

 

25 miljoner.

När man läser statistiska siffror för hur Älvsbynborna mår ser det ganska bra ut. Vi mår ganska bra över lag. Statistik är ju nu alltid statistik och med den går det att bevisa mycket.
Siffran i rubriken är just en statistisk siffra för hur mycket tobaken/rökningen kostar kommunen varje år, 25 miljoner. Då är inte snuset medräknat. Den är framtagen genom att dela den total kostnaden för hela Norrbotten, 781 miljoner, med antal invånare.
I siffran, 25 miljoner, ingår bl.a. sjukvårdskostnader och produktionsbortfall. Varje år dör 5 älvsbybor för tidigt som en följd av rökningen.
Till dig som funderar på att slut läsa fortsättningen av irritation över eventuella pekfingrar vill jag bara säga att jag vuxit upp i en rökande miljö (föräldrarna) och sett deras tappra försök att sluta. Jag har stor respekt för utmaningarna.
Nikotinbruket, snuset inräknat, är en del av livsstilen i kommunen. Kanske är den också en del av entreprenörskapet. Ibland får jag en känsla av det. Entreprenörskapet är utmanande. Att driva sitt företag med allt vad det innebär kräver sitt. Handlar det dessutom om veckovis bortavaro utmanas nikotinbruket också av matvanorna. Behöver det vara så att entreprenörskap tarvar nikotinet? Jag vill tro att de inte är så.
En del menar, och de har stöd i forskning och statistik, att med en högskoleutbildning så minskar bruket av tobak. Med ett sådant resonemang är ju verktyget till en eventuell förändring uppenbar. Men är den framkomlig? Tveksamt.
Älvsbyns historia är genomsyrad av en entreprenöranda och den har gjort det möjligt för generationer att bygga och bo här. Över tid är den livsavgörande. Både dåtid och samtid bärs och närs av denna anda. Den har lagt grunden för både stora och små företag, ledda av både kvinnor och män. Det är också den andan som skall skapa förutsättningar för kommande släkten.
Därför behöver vi, med respekt både mot historien och ärendets svårigheter, förstärka och utveckla verktyg för ett mer nikotinfritt Älvsbyn. En respektfull rörelse mot en friskare kommun. Där vi sparar pengar och räddar liv.

Trevlig läsning
Anders Lindh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 juni, 2017 i Okategoriserade